Det här är våran kyrka, inte stadskyrkan utan bya kyrkan. Ser det ut som en kyrka? Nej absolut inte. Den är kall och i mitt tycke ful. Klocktornet är som en kubistisk staty. MEN, jo det finns helt klart ett men med i bilden. Interiören är underbar, inne i kyrkan får man trygghet och harmoni, insidan ser ut som en kyrka ska. Jag älskar att besöka kyrkor, betrakta och känna, alla är olika, som människor är. Jag saknar att inte kunna gå in när andan faller på, kyrkan är inte längre öppen för allmänheten som den var under min barndom, då kunde man gå in när man ville och behövde. Risk för vandalisering har gjort att denna plats stängs för allmänheten - så trist.
Jag vill kunna gå in i en kyrka när lusten tränger på, när kraften sinar och harmonin är ur balans, till dess att kyrkan åter igen kan hållas öppen får kyrkogården duga, där är också friden och styrkan. Men säger DU, kyrkan är ju öppen på Gudstjänsterna. Visst är den min vän, DU har alldeles rätt. Problemet är dock att jag går inte i kyrkan. Varför inte det?? För många år sedan..det lät högtidligt, jag börjar om. Det är många år sedan sist jag var på en Gudstjänst och det är något som jag stundvis kan sakna oerhört mycket, men man behöver inte vara i en kyrka för att tro eller be till Gud. Varför har det blivit så? Kanske har det att göra med endel personer i kyrkan vars oförstånd och idiotiska kommentarer helt enkelt fått mig att lämna denna trygga plats. Kanske det varit deras bemötande inför en livsavgörande situation?
Alla kyrkor är olika.
Alla medlemmar är olika.
Kanske en dag jag kan sitta i en kyrka och lyssna på en Gudstjänst igen och känna den där tryggheten och glädjen som första gången.
Sköt om DIG ♥
