För ett tag sedan när jag körde inom tätbebyggt område möttes jag av två äldre herrar med rullator, en genade över vägen och bakom honom susade den andre via övergångstället. Den förstes framfart fick mig att muttra tyst; det var inget övergångställe där lilla farbror. I nästa sekund när jag sagt detta fick jag en syn av mig själv i den åldern och nästa tanke lät inte vänta på sig. Vem vet hur jag är när jag är gammal? Kanske åker jag fast för fortkörning av rullator? Stannar jag snällt vid övergångställen eller genar jag över vägen? För varje uppenbarelse böjdes mina läppar i ett leende och en munterhet spred sig genom hela kroppen. Visst kan många äldre reta en men om man tar sig en stilla funderare om hur man själv kan bli så ter sig resultatet ganska roande.
En liten funderation idag.
Gårdagens skolstart för pojkarna började med flaggan på halvstång. En fd fritidspedagog på deras skola förlorade i sin kamp mot cancern men han somnade in i sitt eget hem i sviterna av en hjärnblödning som var resultatet av cancern. Jag säger bara fy sjutton för denna sjukdom!! De hade en vacker minnesstund i varje klass och i korridorerna fanns en pidestal liknande möbel med ett fotografi av honom samt en blomvas, väldigt finstämt. Barnen fick skriva dikter eller en bön till honom. Så vi säger ett stilla : Vila i frid B.
